Så sitter man å kollar på film. Helt plötsligt inser man att just den personen, den man tycker så himla bra om (eller varför inte hunden som är jättesnäll och jätteduktig) just den, kommer inte att klara sig levande till filmens slut. Sen sitter man där, skitlessen. Allra helst ska man befinna sig mitt i en biosalong. Tårarna rinner. Snoret rinner. Man gör sitt bästa för att inte göra en eller flera snyftningar. Sen, utan förvarning, kommer den där hackiga inandningen genom näsan, som inte alls är ljudlös!! Sedan är det kört. Lika bra att gråta ut, alla vet ändå redan om att jag tjuter.
Skitfilm.

Idag har vi, mamma pappa o jag, kört ett släp fullt med lådor från Karlskrona och hit. Nu är min lägenhet halvtom. Eller halvfull om man så vill. Haha.

I fredags skakade jag hand med Jocke Berg. Det är han i Kent. Jag blev presenterad, hade inte en aning om hur han såg ut. Han var kort. Det slår i alla fall mitt förra bästa kändisminne, när Christer Sjögren sa hej till mej å en kompis en gång. Det var inte heller så häftigt. (ok lite häftigt var det att hälsa på han Jocke. Eller Joakim som han sa hihi..)

Jag tänker inte ens börja prata om Melodifestivalen.

Grattis kusin Lina igår, jag försökte ju ringa!!! Man ska faktiskt vara hemma på sin födelsedag när kusiner ringer! PUSS!