Ni vet den där känslan man har när man gjort en himla massa pappersarbete, på engelska, åkt land och rike runt för en himla massa pengar och så tror man att det liksom är klart? Och man tycker att ”åh, va skönt, nu är det bara att vänta!”. (Det är ju en ganska skön känsla) När man sen får information om att det inte är slut där, det är ännu mer papper som ska in, bara med skillnaden att nu är det någon annan som jag måste be skriva, på engelska. Då är det inte sådär roligt längre! Man börjar liksom tröttna! Det räcker ju med att jag måste lägga ner tid på detta, att andra också ska behöva det känns ju ganska tråkigt.
Annars står allt still, min ansökan kommer att stå still tills dessa papper har kommit fram. Tänk om jag fått reda på detta lite tidigare, då hade jag kunnat planera allt och det hade gått såå mycket smidigare.

Och snö är det ute, fåglarna gör sitt bästa men det räcker inte ändå fram, våren känns fortfarande långt borta. Men visst luktar det lite vår när solen tittar fram och man blundande föreställer sig grönskimrande träd utan snö under. (Se, jag har en poetisk sida)
Positivt är att praktiken är blixterolig! Det börjar gå riktigt bra nu (man ska ju inte för höga krav har jag lärt mig). Det hade varit kul att stanna kvar i Växjö och jobba i sommar, men stället finns ju kvar!
Puss!

Jaha så har man då varit på läkarundersökning á 1650 kronor… I Malmö till råga på allt, precis som om jag hittar där?! Det gick faktiskt ganska bra, lite får man väl gå som en turist med kartan i handen och irra? Och skulle det råka stå nån snygg säkerhetsvakt på min väg är det väl helt ok att fråga honom om hjälp?? Tänkte väl det.. : )
Jag har inget konstigt på mina lungor, och jag hoppas att läkaren kryssade i ”normal” vad gäller mental status och intelligens, inte ”abnormal”…
Igår ringde dom från avdelningen jag har tänkt jobba på och intervjuade mig. Tre stycken via högtalartelefon. Nice! Så nervös! Allt gick bra ändå tills sista frågan.. Jag fick totalt hjärnsläpp och hela förra tentan var totalt utraderad från det organ som lixom ska lagra sådan viktig information. Skulle beskriva symtom på ett speciellt tillstånd och det gick ju som sagt inte så bra. Hoppas jag får jobbet ändå!
Puss!

Stegen för att få komma till Australien och jobba:
* fylla i en väldig massa papper (jobbigt)
* åka till Stockholm på intervju (nervöst)
* skicka iväg de papper man skickat efter från diverse myndigheter (inget i brottsregistret..)
* IELTS-test (engelska) i Göteborg (kanske aldrig varit så nervös)
* osäker väntan på resultat på IELTS (helt övertygad om att jag misslyckats)
* otroligt jubel när jag inser att jag faktiskt klarade det (!!!)
* fylla i ansökan om VISA via nätet (funkar det verkligen?)
* boka flygbiljett (billigare än jag trodde)
* intervju med någon från avdelningen "där nere" (tidsfördröjning någon?)
* hälsoundersökning i Malmö (svindyr)
* orolig väntan på att få svar på om jag får mitt VISA
Sen ska det väl bara vara själva flygresan kvar då tror jag... Och det är väl inte så bara, har inte ens kollat hur lång tid jag tvingas sitta i luften jämte folk jag inte känner på väg till ett land där jag inte känner någon..
Så just nu har jag tre steg kvar. Tråkigt om det skiter sig nu, men det ordnar sig säkert till slut!

Ska en sväng till Hull, England oxå tre veckor i maj. Får se det som lite uppvärmning, träna engelska och lära mig lära känna folk.. Tänk om ingen vill prata med mig? Det värsta som kan hända är att jag får åka hem igen, och det är ju inte så hemskt egentligen! Nej, det värsta är om jag går vilse någonstans, tex på någon flygplatstoalett eller något annat pinsamt...

Meningen med den här lilla bloggen (förutom att det är inne att blogga och jag är ju en sån innemännska (hahaha) ) är att kanske några läser den och kanske skriver någon kommentar, så känns det lixom inte så långt hem om man skulle få lite hemlängtan..
Puss!