Ni vet den där känslan man har när man gjort en himla massa pappersarbete, på engelska, åkt land och rike runt för en himla massa pengar och så tror man att det liksom är klart? Och man tycker att ”åh, va skönt, nu är det bara att vänta!”. (Det är ju en ganska skön känsla) När man sen får information om att det inte är slut där, det är ännu mer papper som ska in, bara med skillnaden att nu är det någon annan som jag måste be skriva, på engelska. Då är det inte sådär roligt längre! Man börjar liksom tröttna! Det räcker ju med att jag måste lägga ner tid på detta, att andra också ska behöva det känns ju ganska tråkigt.
Annars står allt still, min ansökan kommer att stå still tills dessa papper har kommit fram. Tänk om jag fått reda på detta lite tidigare, då hade jag kunnat planera allt och det hade gått såå mycket smidigare.

Och snö är det ute, fåglarna gör sitt bästa men det räcker inte ändå fram, våren känns fortfarande långt borta. Men visst luktar det lite vår när solen tittar fram och man blundande föreställer sig grönskimrande träd utan snö under. (Se, jag har en poetisk sida)
Positivt är att praktiken är blixterolig! Det börjar gå riktigt bra nu (man ska ju inte för höga krav har jag lärt mig). Det hade varit kul att stanna kvar i Växjö och jobba i sommar, men stället finns ju kvar!
Puss!